Sista månaden av lägret hade vi förmånen att träna och leva med Louise Rundqvist. Här nedan ger Lollo sin syn på träningen och tillvaron under Camp Florida 2012. Det går även bra att läsa hennes inlägg HÄR PÅ JÄRNETS SIDA, och där finns även bilder till texten:

 

För en dryg månad sen, närmare bestämt på skottdagen landade jag, Louise, på Jacksonville International airport. Nu har jag just lämnat samma flygplats, efter en månads soligt och varmt träningsläger tillsammans med utmärkt träningssällskap i form av Jenni, Fredrik och Anton från uppsalabaserade IF Mantra Sport, våra värdar Owen och Jo och deras hund Deena.


Under min tid här har jag fått ändra mina träningsplaner pga regn en enda gång, annars har vi haft mellan 25 och 30 grader och sol varje dag. Helt perfekt med andra ord!
Jag kommer inte att ha cykelbränna i år, utan i år är det baddräktsbränna som gäller. Vi har simmat några gånger i veckan mitt på dagen i en utomhus-50:a, och jag har sett till att maximera solbrännan i den minsta baddräkt jag kunde hitta.

 

Livet på träningsläger är enkelt: vakna, äta, springa/cykla, äta, simma, äta, slappa/sola, äta, spela kort, äta, se film/serie, sova. Så har en normal "arbetsdag" sett ut, med några vilodagar med någon utflykt och andra utsvävningar däremellan. Det är fantastiskt hur mycket bättre träningen går när man nästan alltid har träningssällskap, har trevligt mellan passen och slipper alla andra måsten i livet. Vi har kört många av passen tillsammans, men några löp- och cykelpass har jag genomfört ensam. Ätit har jag som synes ovan också gjort en hel del. Trodde aldrig att jag skulle konsumera så mycket grädde och jordnötssmör som jag har de senaste 4 veckorna, men det är ett väldigt smidigt sätt att få i sig den energi man behöver!

 

Träningen har flutit på riktigt bra. För mig som fick hela säsongen 2011 förstörd pga en skada i höften så är mål nummer ett för 2012 att förbli skadefri. Till min hjälp har jag anlitat Lisbeth Kristensen från Team TBB som coach, hon ser till att jag håller mig på rätt sida staketet. Jag trivs otroligt bra med att inte själv behöva fundera på vad, när och hur jag ska genomföra träningspass och sedan grubbla på om det var bra eller inte, utan istället kunna lägga all energi på att göra mitt bästa på passet. Det har fungerat riktigt bra, höften mår bra och jag fick till ett nytt pers med inte mindre än tre minuter i säsongsöppningen på milen för två veckor sedan! 40.37 gör att en tid under 40 inte borde vara helt omöjlig i sommar.


Kort sammanfattning av loppet: Hade inte den blekaste aning om vilket tempo som skulle vara lagom så jag la mig på ett tempo som kändes hårt men bekvämt. Jag tittar väldigt sällan på klockan när jag kör lopp, utan föredrar att gå på känsla. Sprang i jämnt tempo strax över 4min-fart i princip hela loppet, försökte sen öka tempot när det var ungefär en mile kvar men 3:40-fart skulle visa sig lite väl optimistiskt. Benen stumnade och andhämtningen gick i taket, fick sakta ner lite och sen parkerade kroppen bestämt återigen på samma fart som innan. Inte mycket spurtförmåga i kroppen alltså men det är bara mars än, och med rätt mycket träning veckan innan loppet går det inte att förvänta sig så mycket annat.

 

Den mesta löpträningen har bedrivits i "alligatorparken", en fin skog nära huset där jag tyvärr inte sett en enda alligator. Träningsmängderna har trappats upp sakta men säkert och vi pratar inte om några extrema mängder, längsta löppasset ligger på 90min och längsta cykelpasset 4 timmar. Men jag har kunnat träna bättre och mer kontinuerligt än förr, nu blir utmaningen att fortsätta med kontinuitet i träningen när jag kommer tillbaka till vardagen!


Cyklingen i Jacksonville bjuder på fin asfalt men är väldigt platt. Det finns en bro man kan cykla över som bjuder på lite motlut, annars inga klättringar. Vi brukar oftast cykla på raka vägar som inbjuder till att köra snabbt utmed stranden och med palmer längs vägen, det är något jag verkligen kommer att sakna. Den första veckan blåste det kring 8m/s, så det blev en tuff övergång från trainer till landsväg! Sen dess har vinden mojnat och mina ben blivit starkare, efter 3 veckor i sadeln började cyklingen kännas riktigt stabil.


Därför känns det lite konstigt att komma hem och åka skidor nu, men samtidigt lite mysigt att få avsluta skidsäsongen i lugn och ro hemma hos mamma och pappa i typiskt norrbottniskt påskväder.

 

Läs hela inlägget »

I utmaningen "Brun och smal" låter vi före- och efterbilderna nedan tala för sig själva. Den som lyckats bäst är kanske Anton som dels bytt kroppstyp totalt från smalsvag till smalstark och dessutom blev knallbrun så fort han stack näsan utanför dörren. På den sista bilden ser vi den lycklige vinnaren höja förstapriset i luften. "Jag tackar utomhuspoolen, mina träningsvänner samt övningen Isolerad Biceps för det strålande resultatet" säger en lycklig och chockad Anton Lundin.

 

Brun och smalkonceptets instiftare Mikael Sahlberg blev även i år utan resultat. Precis som i fjol lyckades han pricka in de få regndagar som fanns för sina längre pass.

Läs hela inlägget »

Så har några finfina veckor snurrat på med 25 grader och strålande sol varje dag. Jag har tagit mig ur min lilla släng av utbrändhet och tränat på riktigt bra. Tävlat har vi också hunnit med, nya pers för båda tjejerna gladde. Jenni 40.10 på milen och Louise 40.37. Själv var jag en bit ifrån vad jag hoppats på men med lite distans till det känns 33.34 ok efter de omständigheter som förelåg.

 

Nu börjar lägret gå mot sitt slut och det känns rätt bra att byta ut helt blanka dagar i kalendern mot lite mer aktivitet samt att byta 25-30 grader och en alltmer tilltagande luftfuktighet mot lite svalare vårväder hemma.

 

Ja, nu gäller det bara att hålla sig lugn de sista dagarna och inte drabbas av Påskhybris. Påskhybris, eller PH i triathlonkretsar, drabbar varje år hundratals ivriga motionärer som kommer iväg på ett sjudagarsläger kring Påsk och tränar järnet. Gärna 20 mil cykel första dagen, söndersvedda armar och ben och med en vattnig och smaklös Springtime-buffé som återhämtning. Istället för en formtopp kommer en ebolaförkylning och magsjuka som brev på posten i samband med landningen på Arlanda. Men det tänkte vi ducka för i år alltså...genom att ta det lugnt och återhämta oss de sista dagarna. I skrivande stund ligger Anton och Jenni som snusande spädgrisar på varsin soffa här intill.

 

BILD 1. Man kan tro att vi inte gör annat än simmar. Men tro mig, det gör vi...däremot är det till simningen kameran oftast får följa med.

BILD 2. Don Calzone efter uträttat förvärv. I bakgrunden årets lägerbil som skött sig exemplariskt.

BILD 3. Efter 2010 års "Chicken in the corner" var Jenni tvungen att hitta på något nytt. Även denna övning (där skumrullen ges en fullvärdig resning efter varje repetition) sägs vara helt seriös och inte avsedd att underhålla ev. åskådare.

Läs hela inlägget »

Ungefär en dag i månaden tar jag en oplanerad vilodag. På läger kommer de lite tätare, man ligger lite närmare gränsen lite oftare helt enkelt. Ibland kommer de dagarna väntat, som efter 5-6 riktigt hårda dagar med totalt kanske 15-20 timmars träning. Och ibland, som idag, kommer de ganska oväntat. Man har kanske haft en vilodag bara två dagar tidigare och inte kört alltför hårt dagen innan...och ändå säger kroppen ifrån.

 

Ofta är det då "gamla synder" som gör sig påminda, man bläddrar tillbaka i träningsdagboken och inser kanske att förra veckan var rätt tuff och att det ena eller andra passet faktiskt kan ha slitit en del. För mig funkar det dåligt att köra huvet i sanden och träna igenom de dagarna trots att man bara vill sova och/eller äta istället. Jag har provat några gånger och som regel dyker ett sjukdomsliknande, apatiskt tillstånd upp vilket håller i sig ett par dagar. Men hur skiljer man denna trötthet från vanlig lathet? Jag menar, kortsiktigt är det ju alltid schysst att få en dag när man bara konsumerar kalorier, tar 2-3 power naps, tittar på film och snackar skit... Hur gör du själv och hur skiljer du trötthet från lathet? Var går din gräns och hur känner du att ditt val att vila eller inte vila påverkar din långsiktiga prestationsförmåga?

 

Eftersom det gått ett par veckor sedan senaste uppdateringen har det såklart hunnit hända en del här borta. Vi har vinkat av både Daniel och Oscar som hade fem respektive två veckor här och vi har så sent som igår hämtat upp Louise (inte fjolårslouise utan en annan) på flygplatsen. Hon stannar perioden ut med mig, Jenni och Anton. Dvs till den andra april. Välkommen Louise! Jenni gläds särskilt åt en kompis att diskutera tjejgrejer med och någon som inte rynkar på näsan så fort ordet simning kommer på tal.

 

Dessutom har vi kommit igång så smått med tävlande. Jenni och Micke är de som gjort de starkaste intrycken. Milpers med halvannan minut för Majken (RESULTAT) i klassiska Pirates On The Run och för Jennis del först med ett starkt 5 km-resultat i samma lopp (RESULTAT) och därefter en fin duathloninsats (RESULTAT DAM HERR) med "pers" på första femkilometaren. Inte riktigt kosher att säga "pers" om en delsträcka i en duathlon kan tyckas, men banan var definitivt varken kort eller lättsprungen kan jag intyga.

 

Bilderna nedan:

  • De fyra första är från ett brickpass jag och Jenni körde (man växlar mellan löpning och cykel). Visst är chimpansbilden där hon trutar med munnen för att fokusera på hjälmknäppningen underbar!
  • Resten av bilderna är från löptävlingen Pirates On The Run. Jag hade en bättre lunchbild på Micke där han såg fullständigt mongoloid ut, men den rackarn lyckades radera guldkornet innan det kom i press.
  • Oscar körde bokläsning både som uppvärmning och "nedjogg" och vann däremellan femkilometaren utan besvär.
  • Totalt var vi sex stycken från vårt gäng som sprang och lyckades knipa placeringarna 1,2,3 på långa herrbanan, 1 och 2 på korta dambanan och 1 på korta herrbanan.
Läs hela inlägget »

Mörkret sänker sig snabbt här i Florida. Kvart i sex är det dagsljus och klockan 6 är det mörkt. Normalt är det inget man tänker så vidare värst mycket på men häromdagen gjorde jag ett undantag och tränade på kvällen av någon anledning. Strax innan klockan sex var det fortfarande gott om ljus så jag inledde ett sista 5km-varv i skogen utan att reflektera över det...10 minuter senare var det så gott som becksvart längs djungelstigarna.

 

Ganska härligt faktiskt, trots rötter och grenar och slingriga stigar. Jag fick till och med förmånen att nästan krocka med en fladdermus. Den upplevelsen är dock inte mycket att skryta om jämfört med den varg(!) som Micke Sahlberg strålade samman med under ett solo morgonpass i fjol. Vargens existens har inte kunnat bekräftas av någon annan av parkens tusentals besökare vilket måste tyda på att den är väldigt skygg, att den inte lämnar några levande vittnen efter sig...eller troligast av allt, att Micke dräpte den där och då utan hjälp av annat än sina två manliga händer för att göra parken säker för barn och kvinnfolk.

 

Om en knapp vecka, lördag den 11 februari hämtar vi upp den lille jägaren på Jax Airport, med sig har han förhoppningsvis vapendragaren från Jakobsberg, långlöparen Oscar Majling som under fjolåret tokpersade med 31.16 på 10.000m efter att även då ha försäsongsladdat med Camp Florida. Välkomna killar!

Läs hela inlägget »

Träningen har flutit på oväntat bra för min del, två veckor med 12 mil löpning styck och totalt +20h/vecka träning. Men framför allt har vi haft en väldigt bra stämning i gänget och har minst lika roligt på kvällarna som under träningspassen.

 

För en och en halv vecka sen dök Danne "moneymaker" Nordström upp och anslöt sig till gruppen. Strax innan åkte Antons brorsa Ossian (kallad Ocean av jänkarna) tillbaka hem efter en dryg veckas besök. Det är dessa två herrar ni kan se på bilderna från föregående inlägget (Ossian i röd jacka på gruppbilden och Moneymaker i tempoposition på sin nyinköpta hoj).

 

Danne har visat riktigt fin cykelform och fräste ifrån oss allihop på senaste intervallpasset. Han är dock fortfarande helt oförmögen att ta emot instruktioner om passens upplägg. Att gå ut stenhårt, öka succesivt och avsluta med en sprint är killens recept oavsett om lugn distans eller progressiva intervaller står på schemat.

 

Om träningen flyter på som den gör nu och jag dessutom kan öka på kvalitetsträningen från noll till tre pass i veckan så kan det bli en tävling i slutet av februari. Florida Duathlon Festival är ett race över 5+35+5 km (löp+cykel+löp) dit vi hoppas kunna skicka en trupp på 3-4 personer.

 

Ungefär en gång i veckan är det vilodag, vi har hittills lyckats synka så att vi alla vilar samtidigt. Kroppen fattar direkt att den inte behöver plågas just den dagen och går in i extremt viloläge. Men är som en klubbad säl och lyckas med nöd och näppe genomföra en kort shoppingrunda eller ett par omgångar bowling.

Läs hela inlägget »

Varje år regnar frågorna, hur kan ni vara borta så länge? hur löser ni det ekonomiska? Är ni sponsrade? Så hur ser det egentligen ut för deltagarna i Camp Florida?

 

Som ni såg i föregående inlägg handlar det alltså inte om miljonärskap eller stora inkomster utan snarare om att tänka till och prioritera för att få kalkylerna att gå ihop. Så här ser årets budget ut för merkostnaderna för lägret för min del:

 

Budget 2012

Utgifter

  • Flygresa inkl transfer till/från flygplatserna samt cykeltransport 8000 kr
  • Boende 90 dagar 8000 kr
  • Försäkringar etc 0 kr (i vissa bolag ingår 90 dagars reseskydd)
  • Andel i hyrbil (privathyrd) 2000 kr
  • Massage, anmälningsavgifter till tävlingar, gymkort etc 3000 kr
  • Mat och övrigt - samma som hemma eller billigare, räknar ej.

Intäkter

  • Nettovinst på uthyrning av lägenheten hemma 5000 kr
  • Nettovinst vid försäljning av importvaror 7000 kr

Totalt får jag det till 9000 kr per resa. Och skulle jag dessutom räkna in de affärskontakter och ideer som resorna genererat så blir de en ren vinstaffär. För att inte tala om alla prispengar vid tävlingarna som jag tänkte vinna :-)

 

Som ni ser är det inga stora pengar det handlar om alls, utan vad handlar om är att klara sig utan sin ordinarie inkomst i tre månader, alternativt ordna så att den inkomsten kommer trots att man inte är på kontoret. För den som tycker att det här låter helknasigt (men lockande) kan jag rekommendera boken Four Hour Work Week av  Tim Ferriss, den innehåller massor av bra ideer för Camp Florida-aspiranten. För handen på hjärtat, det här med att skidåkning skulle vara så roligt kan väl inte vara något annat än självbedrägeri?

 

Bilderna nedan har inte särskilt mycket med inlägget att göra, utan är bara lite blandade foton från veckan som gått.

Läs hela inlägget »

Dagens bloggpost börjar med en liten tribut till min lillebror Stefan som deltog i Camp Florida 2010 men som tyvärr missade årets upplaga. Den killen vet vad återhämtning är för något, 80% av den vakna tiden tillbringades utsträckt i solen med ett hyfsat nöjt leende på läpparna. Även han hade på den tiden en studentplånbok att anpassa sig efter, så istället för att åka bil blev strategin att inhandla en så billig cykel som möjligt för att ta sig till träningslokal och löparbana för den dagliga eller varannandagliga träningen. Efter lite letande bland annonser hittade han den "pärla" som nu två år senare fortfarande står här på farstubron i Jacksonville.

 

Men här kommer det roliga: Mexikanen som sålde cykeln åkte 7 mil enkel resa med sin stora, bensinslukande pickup-truck för att sälja cykeln till Stefan för $30, ca 200 kronor. Med ett amerikanskt bensinpris på 7 kr/liter och en förbrukning på 1.5 liter/mil blev nettovinsten för den drygt två timmar långa utflykten ca 70 kr... Och vad vill jag ha sagt med det här? Att alla mexikaner är dumma jävlar som vi andra kan ha roligt åt? Nej, men att det gäller att tänka efter lite grann om man vill att ekonomin ska gå ihop, speciellt om man har begränsade resurser. Och det är detta som denna och nästa blogpost ska handla om, vilka faktorer som är avgörande för att kunna åka iväg på ett tre månader långt träningsläger år efter år utan att köra ekonomin i botten.

 

Förvånande nog kanske, så är det inte lyxlirarna med en lön på 40-50.000 i månaden som är de mest frekventa lägerdeltagarna. Inte heller normalinkomsttagarna. Ingen ur dessa kategorier har nämligen råd att avstå från sin fina lön som kommer varje månad. Tro det eller ej... Utan de som är här är studenter, fejk-studenter, deltidsarbetande eller egna företagare. Proletärer helt sonika. Läxa nummer ett är alltså att det till stor del handlar om vilka alternativkostnader och vilka fasta kostnader på hemmaplan man har. De riktigt tunga lirarna är t.o.m. hemlösa, vi hade en i fjol och en i år, de anser att "det där med boende fixar jag när jag kommer hem". Jag vill ge min djupaste cred till dessa två killar. Trygghetsknarkare göre sig alltså heller icke besvär.

 

Som en demonstration och fördjupning av förutsättningarna bjussar jag idag på ett kostnadsfritt test. Välkommen att göra det och att lämna ditt resultat och dina kommentarer i kommentarsfältet nedan.

 

Du börjar testet med 100 poäng på fickan. De bjussar jag också på.

 

  • Har du hemmaboende barn i åldern 0-2 eller 7-16 år? Dra bort 35 poäng omedelbart!
  • Har du en förstående partner som samtycker till strapatsen (alternativt ingen partner alls)? Lägg på 15 poäng!
  • Hur många timmars övervakat, avlönat arbete utför du varje normal arbetsvecka? Dvs där du är bunden till att finnas på en viss plats. Dra av en poäng/timme.
  • Har du något husdjur som du är ansvarig för? Om ja, dra av 15 poäng. Nu tänker du kanske att "ja men alla älskar ju min lilla Fido!" Nej, det gör de verkligen inte och det kommer du att bli varse när du börjar jiddra om 3 månaders hundvaktsjobb.
  • Har du möjlighet (och vilja) att hyra ut eller göra dig av med ditt boende medan du är borta.  Alt. 1 -Jajemensan! Lägg på 15 poäng.  Alt. 2 -Ja, men jag bor i en liten byhåla så ingen kommer att vilja hyra till vettigt pris... 0 poäng.                           Alt. 3 Kopulerande studenter i min skotskrutiga "Hästens Primus"? Nej herre min je! Dra av 15 poäng.


  • Jag oroar mig för min framtida pension trots att jag inte fyllt 30, 40 eller vad det kan vara. Dra av 20 poäng!
  • Jag skulle aldrig ens våga fråga chefen, partnern etc. Dra av 50 poäng.
  • Ända sedan jag INTE gjorde lumpen har jag fobi mot att dela rum med eventuella lägerkamrater. Dra i så fall av 15 poäng.
  • Jag bor hemma hos mamma och pappa och är van att få maten serverad och skulle ha svårt att anpassa mig till något annat. Dra av 30 poäng.
  • Jag är beredd att ta smärre ekonomiska risker om oddsen är gynnsamma. Lägg på 15 poäng.

Över 100 poäng? Det är bara att boka!
Har du mer än 50 poäng kvar? Grattis, då finns chansen även om du är ett gränsfall!
20-50 poäng? Kanske en vecka på Mallis.
Under 20? Långfärdsskridskor är ju inte så jäkla dumt. Eller...

Läs hela inlägget »

Häromdagen kom ett glädjebesked hemifrån. Den kurs i banmätning jag gick i våras har efter avlagt prov och extremt lång handläggning resulterat i att jag från och med 2012 är förbundsbanmätare. Eftersom jag antar att det finns ett antal siffer/löpar/cykel-nördar där ute tänkte jag passa på att beskriva hur en korrekt banmätning går till, dvs den mätning som behövs för att en arrangör ska få saluföra sitt lopp som kontrollmätt.

 

Steg 1 är att hitta en lämplig kalibreringssträcka. Ca 200-300 meter lång, rak, gärna asfaltbelagd och så lågtrafikerad som möjligt så att det går att cykla den i båda riktningarna. Denna sträcka mäts två gånger med ett stålmåttband. Eftersom stål drar ihop sig i låga temperaturer och vice versa så korrigeras mätvärdet efter gällande temperatur. Denna sträcka märks ut tydligt så att man slipper göra om jobbet från gång till gång. En särskild spik nedslagen i asfalten markerar start- och slutpunkt så att man får en precision på någon millimeter när.

 

Därefter gäller det att kalibrera sitt mätinstrument efter den noggrannt uppmätta kalibreringssträckan. Detta instrument är ett mekaniskt räkneverk som fästs i framnavet på en cykel (i princip vilket cykel som helst som går att köra rakt) och som registrerar 24 enheter på en hjulrotation. När framhjulet rullat ett varv har mätarställningen alltså ändrats från 00000 till 00024. Samtidigt har cykeln rört sig ungefär 2.5 meter vilket alltså innebär att varje enhet, ett klick, motsvarar en sträcka på ca 1 decimeter. Kalibrering sker genom att cykla kalibreringssträckan ca fem gånger och se hur många "klick" det går på den 200-300 meter långa sträckan. Vänder man på steken matematiskt får man då också ett värde på hur lång sträcka ett klick motsvarar. Låt oss anta att det värdet blev 0.0956745 meter.

 

Om vi vill mäta upp en bana som garanterat är minst 10.00 km lång men inte "onödigt" lång måste antalet klick bli 10010m/0.0956745m = 104626 klick. Varför 10010 och inte 10000 jämnt? Jo, därför att en promille är den osäkerhet som finns i metoden. Genom att sikta på att göra banan 10010 meter lång riskerar man alltså inte att den blir kortare än 10000 meter. Förutsatt att man gör ett gott hantverk.

 

De av er som fortfarande hänger med i snacket kan överväga att söka till kursen nästa gång den ges. Det brukar ske med 4-5 års mellanrum när påfyllning av förbundsbanmätare behövs.

Läs hela inlägget »

Dagarna har rullat på med fantastiskt väder och bra träningsdagar. Förra lördagen innebar premiär på årets lägercykel, en Dura Ace-utrustad Cannondale Six13 av 2006 års modell. En riktigt fin modell som jag hade förmånen att köra på redan för fem år sedan. Det är den enda cykel genom åren som jag ångrat att jag gjort mig av med. Så det känns ruskigt bra att grensla en Six13 igen (6 och 13 syftar på atomnumren för de grundämnen den är byggd av).

 

Dessa dagar har också inneburit löpträning med legendaren Paul McRae och utprovning av tempocyklar åt Jenni och Anton. Och simning. Utomhus! Alla vet vi att simning är världens kanske bittraste sport, men så mycket lättare det blir när man får simma i en utepool. Och när killen som släpper in oss där heter Duff. Bara en sån sak. Duff-man.

 

Dessutom har jag hunnit vara "skadad" och blivit hel igen. Tack vare Bruce, en stenhård kines som hittade problemet och fixade det med aggressiv massage och lite triggerpunktsbehandling. Jag trotsade min studentsnålhet, förvärvad genom år av leverne under stram budget, och pungade ut med de $90 (drygt 600 spänn). Det var tjockt värt det. Så pass att jag bokade in ett besök till om knappt två veckor för att hålla problemet borta även framöver.

 

Även de ca 10 träningsfria vakna timmarna varje dag håller hög kvalitet. Bra matlagning och återhämtning och fint kvällshäng med värdparet Owen och Jo som också är löpare/duathleter/triathleter. En av de stora fördelarna med USA som lägerdestination är att man kan prata och umgås med urinnevånarna utan tolk eller alltför skumma kulturkrockar. Nästan en förutsättning när man är borta så pass länge som vi är i år.

Läs hela inlägget »