Mörkret sänker sig snabbt här i Florida. Kvart i sex är det dagsljus och klockan 6 är det mörkt. Normalt är det inget man tänker så vidare värst mycket på men häromdagen gjorde jag ett undantag och tränade på kvällen av någon anledning. Strax innan klockan sex var det fortfarande gott om ljus så jag inledde ett sista 5km-varv i skogen utan att reflektera över det...10 minuter senare var det så gott som becksvart längs djungelstigarna.
Ganska härligt faktiskt, trots rötter och grenar och slingriga stigar. Jag fick till och med förmånen att nästan krocka med en fladdermus. Den upplevelsen är dock inte mycket att skryta om jämfört med den varg(!) som Micke Sahlberg strålade samman med under ett solo morgonpass i fjol. Vargens existens har inte kunnat bekräftas av någon annan av parkens tusentals besökare vilket måste tyda på att den är väldigt skygg, att den inte lämnar några levande vittnen efter sig...eller troligast av allt, att Micke dräpte den där och då utan hjälp av annat än sina två manliga händer för att göra parken säker för barn och kvinnfolk.
Om en knapp vecka, lördag den 11 februari hämtar vi upp den lille jägaren på Jax Airport, med sig har han förhoppningsvis vapendragaren från Jakobsberg, långlöparen Oscar Majling som under fjolåret tokpersade med 31.16 på 10.000m efter att även då ha försäsongsladdat med Camp Florida. Välkomna killar!
Träningen har flutit på oväntat bra för min del, två veckor med 12 mil löpning styck och totalt +20h/vecka träning. Men framför allt har vi haft en väldigt bra stämning i gänget och har minst lika roligt på kvällarna som under träningspassen.
För en och en halv vecka sen dök Danne "moneymaker" Nordström upp och anslöt sig till gruppen. Strax innan åkte Antons brorsa Ossian (kallad Ocean av jänkarna) tillbaka hem efter en dryg veckas besök. Det är dessa två herrar ni kan se på bilderna från föregående inlägget (Ossian i röd jacka på gruppbilden och Moneymaker i tempoposition på sin nyinköpta hoj).
Danne har visat riktigt fin cykelform och fräste ifrån oss allihop på senaste intervallpasset. Han är dock fortfarande helt oförmögen att ta emot instruktioner om passens upplägg. Att gå ut stenhårt, öka succesivt och avsluta med en sprint är killens recept oavsett om lugn distans eller progressiva intervaller står på schemat.
Om träningen flyter på som den gör nu och jag dessutom kan öka på kvalitetsträningen från noll till tre pass i veckan så kan det bli en tävling i slutet av februari. Florida Duathlon Festival är ett race över 5+35+5 km (löp+cykel+löp) dit vi hoppas kunna skicka en trupp på 3-4 personer.
Ungefär en gång i veckan är det vilodag, vi har hittills lyckats synka så att vi alla vilar samtidigt. Kroppen fattar direkt att den inte behöver plågas just den dagen och går in i extremt viloläge. Men är som en klubbad säl och lyckas med nöd och näppe genomföra en kort shoppingrunda eller ett par omgångar bowling.
Varje år regnar frågorna, hur kan ni vara borta så länge? hur löser ni det ekonomiska? Är ni sponsrade? Så hur ser det egentligen ut för deltagarna i Camp Florida?
Som ni såg i föregående inlägg handlar det alltså inte om miljonärskap eller stora inkomster utan snarare om att tänka till och prioritera för att få kalkylerna att gå ihop. Så här ser årets budget ut för merkostnaderna för lägret för min del:
Budget 2012
Utgifter
- Flygresa inkl transfer till/från flygplatserna samt cykeltransport 8000 kr
- Boende 90 dagar 8000 kr
- Försäkringar etc 0 kr (i vissa bolag ingår 90 dagars reseskydd)
- Andel i hyrbil (privathyrd) 2000 kr
- Massage, anmälningsavgifter till tävlingar, gymkort etc 3000 kr
- Mat och övrigt - samma som hemma eller billigare, räknar ej.
Intäkter
- Nettovinst på uthyrning av lägenheten hemma 5000 kr
- Nettovinst vid försäljning av importvaror 7000 kr
Totalt får jag det till 9000 kr per resa. Och skulle jag dessutom räkna in de affärskontakter och ideer som resorna genererat så blir de en ren vinstaffär. För att inte tala om alla prispengar vid tävlingarna som jag tänkte vinna :-)
Som ni ser är det inga stora pengar det handlar om alls, utan vad handlar om är att klara sig utan sin ordinarie inkomst i tre månader, alternativt ordna så att den inkomsten kommer trots att man inte är på kontoret. För den som tycker att det här låter helknasigt (men lockande) kan jag rekommendera boken Four Hour Work Week av Tim Ferriss, den innehåller massor av bra ideer för Camp Florida-aspiranten. För handen på hjärtat, det här med att skidåkning skulle vara så roligt kan väl inte vara något annat än självbedrägeri?
Bilderna nedan har inte särskilt mycket med inlägget att göra, utan är bara lite blandade foton från veckan som gått.
Dagens bloggpost börjar med en liten tribut till min lillebror Stefan som deltog i Camp Florida 2010 men som tyvärr missade årets upplaga. Den killen vet vad återhämtning är för något, 80% av den vakna tiden tillbringades utsträckt i solen med ett hyfsat nöjt leende på läpparna. Även han hade på den tiden en studentplånbok att anpassa sig efter, så istället för att åka bil blev strategin att inhandla en så billig cykel som möjligt för att ta sig till träningslokal och löparbana för den dagliga eller varannandagliga träningen. Efter lite letande bland annonser hittade han den "pärla" som nu två år senare fortfarande står här på farstubron i Jacksonville.
Men här kommer det roliga: Mexikanen som sålde cykeln åkte 7 mil enkel resa med sin stora, bensinslukande pickup-truck för att sälja cykeln till Stefan för $30, ca 200 kronor. Med ett amerikanskt bensinpris på 7 kr/liter och en förbrukning på 1.5 liter/mil blev nettovinsten för den drygt två timmar långa utflykten ca 70 kr... Och vad vill jag ha sagt med det här? Att alla mexikaner är dumma jävlar som vi andra kan ha roligt åt? Nej, men att det gäller att tänka efter lite grann om man vill att ekonomin ska gå ihop, speciellt om man har begränsade resurser. Och det är detta som denna och nästa blogpost ska handla om, vilka faktorer som är avgörande för att kunna åka iväg på ett tre månader långt träningsläger år efter år utan att köra ekonomin i botten.
Förvånande nog kanske, så är det inte lyxlirarna med en lön på 40-50.000 i månaden som är de mest frekventa lägerdeltagarna. Inte heller normalinkomsttagarna. Ingen ur dessa kategorier har nämligen råd att avstå från sin fina lön som kommer varje månad. Tro det eller ej... Utan de som är här är studenter, fejk-studenter, deltidsarbetande eller egna företagare. Proletärer helt sonika. Läxa nummer ett är alltså att det till stor del handlar om vilka alternativkostnader och vilka fasta kostnader på hemmaplan man har. De riktigt tunga lirarna är t.o.m. hemlösa, vi hade en i fjol och en i år, de anser att "det där med boende fixar jag när jag kommer hem". Jag vill ge min djupaste cred till dessa två killar. Trygghetsknarkare göre sig alltså heller icke besvär.
Som en demonstration och fördjupning av förutsättningarna bjussar jag idag på ett kostnadsfritt test. Välkommen att göra det och att lämna ditt resultat och dina kommentarer i kommentarsfältet nedan.
Du börjar testet med 100 poäng på fickan. De bjussar jag också på.
- Har du hemmaboende barn i åldern 0-2 eller 7-16 år? Dra bort 35 poäng omedelbart!
- Har du en förstående partner som samtycker till strapatsen (alternativt ingen partner alls)? Lägg på 15 poäng!
- Hur många timmars övervakat, avlönat arbete utför du varje normal arbetsvecka? Dvs där du är bunden till att finnas på en viss plats. Dra av en poäng/timme.
- Har du något husdjur som du är ansvarig för? Om ja, dra av 15 poäng. Nu tänker du kanske att "ja men alla älskar ju min lilla Fido!" Nej, det gör de verkligen inte och det kommer du att bli varse när du börjar jiddra om 3 månaders hundvaktsjobb.
- Har du möjlighet (och vilja) att hyra ut eller göra dig av med ditt boende medan du är borta. Alt. 1 -Jajemensan! Lägg på 15 poäng. Alt. 2 -Ja, men jag bor i en liten byhåla så ingen kommer att vilja hyra till vettigt pris... 0 poäng. Alt. 3 Kopulerande studenter i min skotskrutiga "Hästens Primus"? Nej herre min je! Dra av 15 poäng.
- Jag oroar mig för min framtida pension trots att jag inte fyllt 30, 40 eller vad det kan vara. Dra av 20 poäng!
- Jag skulle aldrig ens våga fråga chefen, partnern etc. Dra av 50 poäng.
- Ända sedan jag INTE gjorde lumpen har jag fobi mot att dela rum med eventuella lägerkamrater. Dra i så fall av 15 poäng.
- Jag bor hemma hos mamma och pappa och är van att få maten serverad och skulle ha svårt att anpassa mig till något annat. Dra av 30 poäng.
- Jag är beredd att ta smärre ekonomiska risker om oddsen är gynnsamma. Lägg på 15 poäng.
Över 100 poäng? Det är bara att boka!
Har du mer än 50 poäng kvar? Grattis, då finns chansen även om du är ett gränsfall!
20-50 poäng? Kanske en vecka på Mallis.
Under 20? Långfärdsskridskor är ju inte så jäkla dumt. Eller...
Häromdagen kom ett glädjebesked hemifrån. Den kurs i banmätning jag gick i våras har efter avlagt prov och extremt lång handläggning resulterat i att jag från och med 2012 är förbundsbanmätare. Eftersom jag antar att det finns ett antal siffer/löpar/cykel-nördar där ute tänkte jag passa på att beskriva hur en korrekt banmätning går till, dvs den mätning som behövs för att en arrangör ska få saluföra sitt lopp som kontrollmätt.
Steg 1 är att hitta en lämplig kalibreringssträcka. Ca 200-300 meter lång, rak, gärna asfaltbelagd och så lågtrafikerad som möjligt så att det går att cykla den i båda riktningarna. Denna sträcka mäts två gånger med ett stålmåttband. Eftersom stål drar ihop sig i låga temperaturer och vice versa så korrigeras mätvärdet efter gällande temperatur. Denna sträcka märks ut tydligt så att man slipper göra om jobbet från gång till gång. En särskild spik nedslagen i asfalten markerar start- och slutpunkt så att man får en precision på någon millimeter när.
Därefter gäller det att kalibrera sitt mätinstrument efter den noggrannt uppmätta kalibreringssträckan. Detta instrument är ett mekaniskt räkneverk som fästs i framnavet på en cykel (i princip vilket cykel som helst som går att köra rakt) och som registrerar 24 enheter på en hjulrotation. När framhjulet rullat ett varv har mätarställningen alltså ändrats från 00000 till 00024. Samtidigt har cykeln rört sig ungefär 2.5 meter vilket alltså innebär att varje enhet, ett klick, motsvarar en sträcka på ca 1 decimeter. Kalibrering sker genom att cykla kalibreringssträckan ca fem gånger och se hur många "klick" det går på den 200-300 meter långa sträckan. Vänder man på steken matematiskt får man då också ett värde på hur lång sträcka ett klick motsvarar. Låt oss anta att det värdet blev 0.0956745 meter.
Om vi vill mäta upp en bana som garanterat är minst 10.00 km lång men inte "onödigt" lång måste antalet klick bli 10010m/0.0956745m = 104626 klick. Varför 10010 och inte 10000 jämnt? Jo, därför att en promille är den osäkerhet som finns i metoden. Genom att sikta på att göra banan 10010 meter lång riskerar man alltså inte att den blir kortare än 10000 meter. Förutsatt att man gör ett gott hantverk.
De av er som fortfarande hänger med i snacket kan överväga att söka till kursen nästa gång den ges. Det brukar ske med 4-5 års mellanrum när påfyllning av förbundsbanmätare behövs.
Dagarna har rullat på med fantastiskt väder och bra träningsdagar. Förra lördagen innebar premiär på årets lägercykel, en Dura Ace-utrustad Cannondale Six13 av 2006 års modell. En riktigt fin modell som jag hade förmånen att köra på redan för fem år sedan. Det är den enda cykel genom åren som jag ångrat att jag gjort mig av med. Så det känns ruskigt bra att grensla en Six13 igen (6 och 13 syftar på atomnumren för de grundämnen den är byggd av).
Dessa dagar har också inneburit löpträning med legendaren Paul McRae och utprovning av tempocyklar åt Jenni och Anton. Och simning. Utomhus! Alla vet vi att simning är världens kanske bittraste sport, men så mycket lättare det blir när man får simma i en utepool. Och när killen som släpper in oss där heter Duff. Bara en sån sak. Duff-man.
Dessutom har jag hunnit vara "skadad" och blivit hel igen. Tack vare Bruce, en stenhård kines som hittade problemet och fixade det med aggressiv massage och lite triggerpunktsbehandling. Jag trotsade min studentsnålhet, förvärvad genom år av leverne under stram budget, och pungade ut med de $90 (drygt 600 spänn). Det var tjockt värt det. Så pass att jag bokade in ett besök till om knappt två veckor för att hålla problemet borta även framöver.
Även de ca 10 träningsfria vakna timmarna varje dag håller hög kvalitet. Bra matlagning och återhämtning och fint kvällshäng med värdparet Owen och Jo som också är löpare/duathleter/triathleter. En av de stora fördelarna med USA som lägerdestination är att man kan prata och umgås med urinnevånarna utan tolk eller alltför skumma kulturkrockar. Nästan en förutsättning när man är borta så pass länge som vi är i år.
Så var det dags igen! Snön och kylan kommer och vi sticker västerut för fjärde året i rad. Mycket är sig likt här i Jacksonville, Florida men några små detaljer har förfinats. Debutåret 2009 var vi två deltagare och var borta i en månad. I år blir vi sex eller sju och kärntruppen på tre personer laddar in maximala 90 dagar, så länge får man vistas i USA i sträck utan att ansöka om utökat visum. Det är jag, Jenni och Anton Lundin som lyckats med konststycket att manövrera bort arbete, familjehögtider och andra störningsmoment under den rekordlånga perioden 4 januari - 2 april.
Dag 0, onsdag 4/1:
Hitresan är som vanligt djuriskt tung. Avresa 09.30 från Arlanda och ankomst 24.00 till huset i Jacksonville, Florida där vi bor. Och då har vi dessutom dragit tillbaka klockan sex timmar, så det känns som att vara vaken hela natten fram till 06...kanske barnmat för några av er läsare...inte för mig. Men fram kom vi, kanske med Guds hjälp, vad vet jag. För det här med Gud är en stor grej här i staterna. Man är inte alls konstig för att man offrar sin söndagsmorgon på att gå i kyrkan eller för att man tycker att "In God We Trust" är ett uttryck för stolthet och gemenskap istället för uppgivenhet och självförnedring. För ovanlighetens skull var vi aldrig i närheten av att missa något av de tre flyg vi skulle med. Kanske var det för att Jenni i år är med redan från start. Hon står utan tvekan för stabiliteten och tidspessimismen i gänget.
Dag 1, torsdag 5/1:
Efter 10 timmars god sömn var det dags att reka omgivningarna och visa nykomlingen Anton runt i grannskapet. Först en obligatorisk tur i den s.k. Alligatorparken. En fantastisk djungelstig belägen en dryg kilometer från huset. Underlaget är hårt packad jord täckt med ett tunt lager vit sand. Optimalt för distansträningen och perfekt för den som gillar att lyfta lite på fötterna. Efter en cykeltur upp till affären och tillbaka tillreddes den traditionella Camp Florida-rätten Kyckling och ris.
En härlig grej med att återkomma till samma ställe år efter år är att vi lär känna en massa folk som hjälper oss med allt möjligt. Efter bara några dagar har vi begåvats med en bil, en mobiltelefon, obegränsat med löparkläder och skor och varsitt gymkort för 10 dollar i månaden. Torsdagen innebar också nypremiär på gymmet, lite lätta rörlighetsövningar bara för att inte köra för hårt innan man ruskat av sig jet-lagen.
Dag 2, fredag 6/1:
Återigen en vända för oss alla tre i Alligatorparken. Varvet är ganska kort, knappa tre kilometer, men för mig som inte har något behov av variation är det suveränt. Hellre då hela tiden få mellantider på vilken fart man håller och kunna jämföra med föregående varv. Inte så att jag hetsar efter tider på distanspassen, men det känns bra att hela tiden få återkoppling på om farten motsvarar känslan. Pass nummer två för dagen var 6x6 minuter på en speciell crosstrainer (maskin på gymmet) som är specialdesignad för cyklister. Dessutom innehöll dagen invägning och Before-foto att jämföra med dag 90. Fjolårets motto "Brun och smal" får duga även för Camp Florida Anno 2012.