2013 > 02

En av Mantra Sports medlemmar rapporterar ifrån verkligheten, närmare bestämt ifrån helgens deltävling i löparserien Bore Cup, den tredje av fyra deltävlingar under vintern.

 

Ny tävling denna helg då Bore cup hade sin tredje deltävling i Sävja. Uppsala löparklubb var arrangör och det gick att springa 5 eller 10 km. Tidigare i veckan tänkte jag att jag skulle springa loppet om det var bra väder. Trots rejält snöfall dygnet innan var jag riktigt sugen på att "tävla" denna helg. Den mentala uppladdningen var kort då jag sent fick klart med barnvakt. Den fysiska uppladdningen var kort (2 km) då jag är tidsoptimist.

 

Anmälde mig till skillnad från de flesta andra till 5 km som enbart fanns som Motionsklass för herrar. Träffade Patrik och Jonas från skölsta, Jonatan Alveus ( som vann) samt Christian Dahlman före start. Dahlman som bor i Sävja gav lite tips kring banan och vilka partier som var lätta respektive tuffa. Starten var lite speciell. Det fanns ingen speaker och jag stod i startfållan och pratade med Patrik när jag hörde ett pistolskott. Tur att reflexen var att starta klockan och börja röra på benen istället för att kasta mig ner på marken.

 

Underlaget var några cm nysnö/modd och det var halt på vissa ställen. Första biten var svagt uppför och jag försökte ta det lugnt. Passerade 1 km på 3:59. Sprang med Kinvara utan broddar och försökte tänka på att ha en hög stegfrekvens. På raksträckorna gick det bra med underlaget men det var många skarpa svängar som förstörde fäste, rytm och fart. 2 km passerades på 8:01 och 3 km på 12:03. Här försökte jag göra en ökning och jaga ikapp 2 gubbar som länge legat 15 meter framför. Jag åt upp avståndet men de många tvära svängarna gjorde att 4 km passerades på 16:00. Jag fick sträcka ut ordentligt nedför mot målet. Tryckte på in på upploppet och blev positivt överraskad när klockan stannade på 19:33.

 

Gissar att sista kilometern var lite kort men på dagens underlag är 19:33 inget annat än ett riktigt bra kvitto! Två vindsnabba damer ( tjejer) kom före mig på höga 18 men för att smycka storyn ytterligare var de i en annan klass.

/Dagens bästa motionär!

Läs hela inlägget »
Tjejen. Foto: Janne Lindberg Tjejen. Foto: Janne Lindberg

Jag hade kunnat stanna i över en månad till. Tills snösmältning och fågelkvitter gjort sig påminda där hemma. Men nu åker jag frivilligt hem till minusgrader och snö, trots att jag avskyr kyla mer än nästan allt annat. Jag lämnar solsken och värme och kanske världens bästa cykelförutsättningar för att åka hem och sitta på Monarken i en uttjänt tvättstuga och titta ut på gråväder och människor med trött, blek uppsyn och arton lager kläder. För där hon är är det alltid bäst.

 

Allra bäst är naturligtvis kombinationen. Men ibland kan man inte få allt, och då får man till slut välja. Mitt bästa minne (ibland många fina minnen) ifrån lägret på Tenerifa är när jag och hon körde 30-testet. Det går ut på att köra så långt man kan på 30 minuter, uppför en backe med snittlutning på ca knappa 7%. Vi kör alltid de racen med jaktstart upplagda så att de snabbare ska försöka hinna ifatt de långsammare medan de långsammare försöker hålla undan. Båda körde tokbra och slog respektive gällande "världsrekord". Hon körde dessutom så bra att de flesta av killarna fick börja se upp.

 

Men det är inte det som är grejen, utan det fina var att få stå där med henne efteråt. Inte säga särskilt mycket utan mest se på varann och på den fantastiska utsikt vi hade skapat genom att klättra de 700 höjdmetrarna. Det går inte att fotografera ett sånt ögonblick. Inte med en kamera. Utan man avbildar det i sitt inre och bär det med sig för alltid. Det är de ögonblicken som skapar ett lag och det är de ögonblicken som gör att man inte behöver besöka några s.k. sevärdheter eller ligga på stranden en dag för att klassa det hela som en lyckad semester.

Läs hela inlägget »

Först en rapport ifrån förra helgens 3000-meterskamp, det blev precis så jämnt som förhandssnacket indikerat. Killarna höll ihop fram till sista varvet, och Gustav med ryggtavla som en lagårdsvägg hade täten. Men när klockan ringde för sista varvet och Martin fick hänga av sig monokeln och fracken så visade det sig att han hade en växel till att lägga i. Det blev fina 10.47 och 10.53 för grabbarna. Tom Honig snäppet före med 9.15, säsongsbästa och ca 10 sek ifrån DM-medaljerna. Kompletta resultat på www.ranas4h.nu

 

Lägret då? Jo, Tenerifa fortsätter att leverera fantastiska träningsförutsättningar, vädret är prima varje dag och cykelbackarna är helt galna. Vad sägs om 33 km konstant stigning upp till Teide, snittlutning knappa 7%! Lägerdeltagare kommer och går, förutom de som presenterades mer ingående i ett tidigare inlägg har vi fått hit:

 

Oscar: långdistansare ifrån Jönköping, som fortfarande är kvar och som stannar till mitten av april. Hans kockkunskaper är bara en av många anledningar till att han blivit populär hos alla i gänget.

 

Daniel: orienterare/cyklist ifrån Sigtuna som tillsammans med undertecknad startade Project One under lägervistelsen. Ett missförstått projekt som hade kunnat få avgörande betydelse för kommande generationer. Daniel åkte hem 20 januari för att återuppta civilingenjörsstudierna i Uppsala och...om sanningen ska fram...även för att nussa med flickvännen lite. Tre veckor är en lång tid att vara ifrån kärestan.

 

Marika: cyklist, brandkvinna och f.d. triathlet/duathlet som under sina 14 dagar här lär ha trampat ihop säkert 60 timmar cykel. Förutom det och att avnjuta engelska frukostar på pittoreska caféer hann hon med att ta parti för de svaga i samhället, när vi andra hånskrattade åt West Side Storytellerbloggarnas tillkortakommanden utbrast hon hellre: "Naaaah, nej men...men lilla Snutten"

 

Trulle: brandman, hobbylöpare, sångare i Silly Season och den första mannen i lägret. Alltså någon som inte skuttar runt i kompressionskläder och skärmmössa, någon som har en alternativ definition på begreppet "sexpack" och någon som inte behöver stirra ner på en sjua, sexa...eller värre som första siffra på badrumsvågen. Tyvärr blev det bara en vecka för Trulle på ön, men det blev en vecka av hög klass för både honom och omgivningen.

 

Kristoffer: ordvitsarnas okrönte konung, maratonässet från Åkullsjön i Västerbotten som drog ihop 37 mil löpning på två veckor och där emellan agerade nattjour åt nyblivna hustrun på hemmaplan. Krille lyckades hitta den hittills sämsta taxichaffisen på ön och blev avslöppt 7 km ifrån boendet vid ankomsten. Åkte hem förra torsdagen och ersattes av Anton.

 

Micke: kaffespecialist, bergsbestigare och Hilkes polare från Väsby. En ruskigt skön och underhållande kille som hann med att se det mesta och bästa av ön under sina sju dagar här.

 

Anton: norrlänning i grunden och växelvis boende i Uppsala och Umeå. Inte ens han själv håller reda på hur många gånger flyttlasset gått mellan dessa orter längre. Anton hyrde cykel och kompletterade sin löpträning med det och med vattenlöpning. Såg till att visa triathleterna hur man springer lång backe en av de sista dagarna. Åkte hem i torsdags.

 

Jonas: SCT:s stolthet som förutom tempocykel hade med sig 14 Snickers och 3 kilo Vitargo för två veckors vistelse. En baissare av rang som varit "sjuk" de sista 5 veckorna innan lägret och som fortfarande ansåg sig vara det efter 55 timmars träning under de två veckorna. Hemresa idag söndag.

 

En nyhet för medtävlare och siffernördar är att Stefhan Andersen släppt på lägerskretessen och börjat läcka ut lite siffror då och då. "Ingen kommer undan" och "allt jag skriver är sant" är två nykläckta citat ifrån den militante veganen, så håll lite utkik där. Bland annat påstår han att jag cyklat starkt emellanåt, och det är bara att erkänna att det har känts bra. Löpningen går också fint även om alla intervaller har genomförts på den s.k. Hundskitsrundan som med sina 25% uppförsbacke och 25% nerförsbacke ibland knytnävsstora stenar är svår att relatera fartmässigt till asfaltslöpning. Och det bästa av allt: jag har inte simmat en meter!

Läs hela inlägget »

SenasTe inläggEN

Arkiv

Senaste kommentarer