Där hon är är det alltid bäst

Tjejen. Foto: Janne Lindberg Tjejen. Foto: Janne Lindberg

Jag hade kunnat stanna i över en månad till. Tills snösmältning och fågelkvitter gjort sig påminda där hemma. Men nu åker jag frivilligt hem till minusgrader och snö, trots att jag avskyr kyla mer än nästan allt annat. Jag lämnar solsken och värme och kanske världens bästa cykelförutsättningar för att åka hem och sitta på Monarken i en uttjänt tvättstuga och titta ut på gråväder och människor med trött, blek uppsyn och arton lager kläder. För där hon är är det alltid bäst.

 

Allra bäst är naturligtvis kombinationen. Men ibland kan man inte få allt, och då får man till slut välja. Mitt bästa minne (ibland många fina minnen) ifrån lägret på Tenerifa är när jag och hon körde 30-testet. Det går ut på att köra så långt man kan på 30 minuter, uppför en backe med snittlutning på ca knappa 7%. Vi kör alltid de racen med jaktstart upplagda så att de snabbare ska försöka hinna ifatt de långsammare medan de långsammare försöker hålla undan. Båda körde tokbra och slog respektive gällande "världsrekord". Hon körde dessutom så bra att de flesta av killarna fick börja se upp.

 

Men det är inte det som är grejen, utan det fina var att få stå där med henne efteråt. Inte säga särskilt mycket utan mest se på varann och på den fantastiska utsikt vi hade skapat genom att klättra de 700 höjdmetrarna. Det går inte att fotografera ett sånt ögonblick. Inte med en kamera. Utan man avbildar det i sitt inre och bär det med sig för alltid. Det är de ögonblicken som skapar ett lag och det är de ögonblicken som gör att man inte behöver besöka några s.k. sevärdheter eller ligga på stranden en dag för att klassa det hela som en lyckad semester.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln