Everybody in the house...

Jag spinner vidare på temat personbeskrivningar av idrottare och varför då inte välja gänget som är här. I nuläget är vi sju pers här, jag passar på innan vi blir elva så blir inte uppgiften alltför tung.

 

Jag inleder med årets lägerchef Stefhan Andersen. Stefhan har gjort ett verkligt kanonjobb med att reka omgivningarna här och hitta det bästa området för vårt ändamål. Han är även klippan som tagit den hårdaste fighten med den tidigare nämnda spanska byråkratin, ingen liten uppgift. Ett stort tack för detta! En nyhet för året är att killen blivit s.k. cykelnazist. Har man fel längd eller färg på strumporna, för stora cykelflaskor eller något annat som utgör etikettsbrott inom cyklingen så får man höra det av Stefhan. Själv har jag fått vaska halva min utrustning men får ändå höra "är inte det där lite age-group-varning?" allt som oftast. Till hans försvar kan man väl säga att det inte alltid är på fullt allvar men jag har ändå registrerat www.bike-nazi.de åt honom som alternativ till nuvarande www.stefhanandersen.se. Kuriosa: lagom till Jul har Stefhan låtit flyga ner hela familjen inklusive systerns pojkvän. Först efter att pojkvännen (Johan) trampat ifrån oss alla i det prestigefyllda 30- min bergstempot tilläts han av Stefhan att runda 2nd base och gå vidare i sin uppvaktning av systern.

 

Stefhans vapendragare sedan dag 1 har varit Patrik "Patron" Nilsson. Blondinen från Solsidan har PRAOat som blond citatmaskin under Jennis frånvaro. Eller är det kanske fler av er där ute som någon gång lagt pannan i djupa veck och funderat över om russin växer på ett träd eller en buske? Patrik har ett träningsprogram ifrån högre ort som han följer slaviskt, varje planerad tränings omfång multipliceras med Patronfaktorn 2.2 och genomförs sen oavsett väder och vind. Ung och sprallig som han är har det varit en hel del tjejsnack i början. Till sist gick vi övriga samman och investerade i Ikea-produkten "Gosig Mus" åt den lille, och därefter har det varit lite lugnare. Alltid glad och alltid med en tillräcklig energi för att orka bry sig om andra, även efter sex timmar cykel följt av löpintervaller. Mambo till vardags så det är inte särskilt ofta man ertappar honom med en sopkvast i högsta hugg, däremot pålitlig med paradrätten Patronpasta med halvtinade grönsaker som intas ofta och i riklig mängd.

 

Näst att ansluta till lägret var Louise Rundqvist. Rundis äger troligtvis öns enda tempocykel, övriga har av någon anledning tyckt att linjehoj varit att föredra. Ni som känner mig extra väl vet att jag "samlar på" svengelska termer, och av Louise som har en engelsktalande tränare kan man bland annat få höra att hon "har börjat få upp momentum". Det ska bli intressant att se vad hon presterar under nästa säsong, om hon då kunnat benefitta från alla hårda mil i tempobågen. Louise skall ha extra cred för att hon, liksom brun och smal-vinnaren i fjol Anton Lundin, i hyfsat fullvuxen ålder säger upp lägenhet och jobb för att kunna åka på långläger utan tjafs. Något att fundera på för den som är i färd med att leverera kommentaren "tänk om man ändå hade möjligheten att få träna på heltid..."

 

Dessa tre musketörer hade hunnit etablera en ganska stabil bas när jag kom ner för tre veckor sedan. Det var hemgjort jordnötssmör, Stefhansk veganism, delikatessen tomate frito till varje måltid och någon halvskum TV-serie som kvällsnöje som gällde. Jag ställde mig utanför allt utom jordnötssmöret, men lyckades ändå bli accepterad i gänget efter en tid.

 

Så för en vecka sedan fick vi sällskap av ytterligare två amigos, varav jag kände den ene lite grann sedan tidigare och hade träffat den andre vid några tillfällen på tävling.

 

Den nyare bekantskapen av de två är Tom Honig, tidigare omnämnd som Dunder-Honig här på bloggen och jag tycker att han gjort skäl för namnet. Dag två av sin vistelse skulle han ut på ett tvåtimmarspass cykel för att sedan möta upp mig och Stefhan och följa med på simning. När Tom är en timme sen ledsnar Stefhan på att vänta och vi sticker till simmet utan Tom. När vi kommer tillbaka två och en halv timme senare börjar vi bli smått oroliga, ingen Dunder i sikte... Efter totalt sex timmar timmar dyker han upp med härjad blick och tomma vattenflaskor. "Det spårade ur" är hans lakoniska kommentar, dock med sitt patenterade leende på läpparna. Det kändes varken som att det var första eller sista gånget det hände... "En bra kille, men han är lite galen" var det omdöme jag fick om Tom när jag pratade med en gemensam vän innan resan och hit och det verkar stämma rätt bra. Förutom det är han lägrets IT-bas, uppgifter hittills har varit att sätta upp hot-spots så att alla kan surfa samtidigt från ett usb-modem samt att racka ner på alla andra lägerdeltagares hemsidor och ge dessa en historisk datering om vilket årtionde de egentligen hör hemma i. MantraSport.se klarade sig relativt väl, "den känns lite 2006" var omdömet medan till exempel Patrons hemknackade missfoster med nöd och näppe klarade sig undan en 80-talsdom.

 

Ombord på Dunder-flighten fanns även Stefan Hilke, MTB-specialist som släpade med sig dubbla hojar (MTB+landsväg) för att få ut maximalt av de tre månader han siktar på att vara här. "Mjukstart" är inte den killens mellannamn utan första veckan ser ut att landa på ca 30 timmars träning. Däribland gårdagens 7.5 h bergspass på cykel, gissa om han var spak på morgonjoggen nu dagen efter... Kolla gärna Stefans blogg, särskilt om ni tycker att jag är för dålig på att lägga ut bilder, Stefan har med kameran på varje pass vilket jag själv knappast kan beskyllas för. Om nu inte Stefans vänliga, ödmjuka sätt hade räckt för att göra honom populär så är han dessutom en hejare på att meka cykel och har redan hunnit avhjälpa såväl knakande vevpartier som glappande styrlager. Mycket populärt i lägret då mek-kunskaperna är högst varierande. Vi behöver inte hänga ut någon särskild, men jag kan säga så mycket som att Mikael Sahlbergs tre knäckta slangar vid en punkalagning i Florida 2010 har petats upp ett snäpp i listan över lägerhistoriens bästa och värsta mek-insatser.

 

Nummer sju i skaran blev Jenni Nilsson. Och jag kan väl börja så här: när år 2012 summeras här i Spanien kommer två stora katastrofer att ligga i fokus. Den ena är den ekonomiska kris som drabbat hela landet där många tvingats lämna hus och hem, vräkta av kreditgivarna. Den andra katastrofen är det faktum att Jennis taxichaufför körde vilse på vägen till vårt boende och primadonnan från Ekerö fick sitta 50 minuter i taxin istället för 30. Under dessa 50 minuter hann hon ringa mig 4 gånger (första samtalet kl 01.55) och på frågan om hon kunde beskriva var de befann sig just nu fick jag det smått desperata svaret: "Ja, det är ett vitt hus på ena sidan och ett vit hus på andra sidan....och en massa bilar". Men till slut kom hon fram, arg som ett bi, och har lagom hunnit lugna ner sig nu tre dagar senare. Cyklingen verkar i alla fall falla Jenni i smaken, men som hon uttryckte det själv efter premiärturen: Det är synd att det inte är mer uppför...och mindre nerför. Kombinationen låg, trygg fart men hög kraftinsats är naturligtvis tilltalande för Jenni som, innan jag lyckats omprogrammera henne, körde med bromsarna intryckta och fullt tryck på pedalerna i nedförsbackarna hemmavid.

 

När jag skriver slutklämmen är det Julafton, tidig eftermiddag. Ingen riktig julkänsla med 25 grader och stekande sol. Hilke kämpar på med att vissla lite jultrudelutter och Patron har hängt en halvsponsrad Fusion-strumpa på sovrumsdörren, men den såg tom ut i morse. Vi har ju två 90-talister i gänget, de säger att de inte tror på tomten längre...men jag märker ju att de förväntar sig att någon av oss vuxna ska "gå ut och köpa tidningen" framåt kvällen. Vi får se...först ska vi klämma 5x8 minuter uppför ett berg i alla fall.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln