Kompisar från förr

Det här är nästan som att skriva sina memoarer, men inbilla er inte att jag är på väg att kasta in handduken för det. Inom någon vecka är det dags för Mantra Sports årliga topplista över Sveriges främsta triathleter och duathleter, och eftersom det här med listor är kul tänkte jag som en liten aptitretare ranka mina motståndare på löparbanan och i duathlon. Inte utifrån hur bra de är, det vore för enkelt, utan utifrån vilken prestige som ligger i luften när vi möts. Jag har fegt nog bara valt killar jag känner rätt bra för att inte trigga igång något krig, ni som är med på listan kan snarare se det som en hyllning och som att det betyder lite extra när ni står på startlinjen.

 

1. Johan Lindberg (Löpning)
Fåraherden från Filke är nog en av planetens skönaste individer men samtidigt min ärkefiende på löparbanan. Sedan 2005 har vi i genomsnitt varit väldigt jämna och har förmodligen rätt jämn inbördes statistik. De gånger jag vunnit har jag ofta gått loss tidigt, när det avgjorts på slutet har Johan oftare dragit det längre strået. Ett väldigt speciellt undantag var inomhus-DM 2007 där jag på lördagen krängde mig förbi Johan med en hundradels marginal på 3000 m. Än idag gäller noteringarna 8.35.83 respektive 8.35.84 som personliga rekord för oss båda. Det sjuka är att exakt samma scenario utspelade sig dagen efter på 1500 m, jag krängde mig förbi Johan efter sista kurvan. Tidsdifferensen oss emellan? 1/100 sekund...!

 

2. David Näsvik (Duathlon)
Zeke Varg ifrån Sundsvall som vid första anblicken kan te sig som en kolerisk jättebaby men som är en ovanligt seriös idrottsman med en fantastisk bakgrundshistoria och dessutom har han den tilltalande kombinationen av stor ödmjukhet men ändå en kaxig all-in-satsning även när oddsen är emot honom. Ett personligt praktexempel är Södertälje Duathlon 2009. Betänk att David normalt är 2-3 minuter långsammare på milen än jag. David cyklade bra den här dagen och vi kom samtidigt in till T2 (bytet till sista löpning efter att ha cyklat klart). Killen tvärnitar in i växlingsområdet, jag ser hur hans cykel nästan slår runt när han hoppar den i 25 km/h och efter ett snabbt skobyte får han fem sekunders lucka. På de fem sekunderna förflyttar han sig nog längre än vad han någonsin gjort till fots på samma tid, men efter 300 m är jag ikapp och han tackar på förhand för god match.

 

3. Mikael Sahlberg (Löpning och Duathlon)
När jag träffade Micke för första gången för bara några år sedan var han en tjock simmare från Jakobsberg som fick multipla stressfrakturer bara han fantiserade om att försöka springa snabbare än 4 min/km. Idag är han en fullfjädrad triathlet som behärskar alla tre grenar och i våras i Florida chockade han en hel idrottsvärld genom att bara vara tre sekunder efter mig i ett millopp. Vi är verkligen de allra bästa polare så jag vet inte exakt varifrån den höga prestigenivån kommer, men den finns där, både på tävling och på träning. Min egen teori är att det är Majken som gillar att hetsa för att han själv går igång på det, och jag är för odisciplinerad för att inte svälja kroken.

 

4. Henrik Löfås (Löpning)
Orienteraren från Gustavs (Det är inte hans pappa, utan födelseorten i Dalarna heter så) som är den perfekta träningskompisen när man själv är i form, och the bastard from hell om man inte är det. Alltid högt tryck från start av varje intervall, oavsett hur trött han själv och övriga är. På tävlingsbanan kommer nog prestigen främst ifrån det faktum att han är orienterare och att han tävlar för Upsala IF.

 

5. Anton Lundin (Löpning)
Liksom Micke är han en väldigt bra kompis, oerhört omtänksam och med en klassisk norrländsk ödmjukhet. Ändå har vi svårt att få till ett helt avslappnat tröskelpass för det mesta. De urartar allt som oftast till 3.00-fart och sen gäller det bara för båda att se oberörda ut efteråt och låtsas som att det hela var en baggis. Vi har bara mötts i någon enstaka tävling men jag har svårt att se att prestigen skulle minska där.

 

6. Alexander Eiler (Duathlon)
Österrikes svar på Sideshow Bob (för er som kan era TV-serier) är en jäkel på att baissa, dvs snacka ner sig själv innan start. Det är allt ifrån knackiga förberedelser, utebliven sömn och långa arbetsdagar till redogörelser om 6-timmarspass på mountainbike dagen innan. Inte vill man ta stryk då...

 

Och i andra änden har vi de som det av någon anledning gör mindre ont att få stryk av:

 

1. Niklas Österberg (Löpning)
Niklas är nog den kompis och löpare som jag haft det allra bästa och mest givande träningssamarbetet med. Under 3-4 år körde vi varje vecka ett fint, disciplinerat, prestigelöst tröskelpass ihop som var väldigt givande för oss båda. Niklas var alltid schysst och generös, hade jag en dålig dag så valde han hellre att ta en vidare kurva än att trycka till och springa ifrån. Även vid sidan av tävlings- och träningsbanan kunde han vara ett mycket fint stöd när det behövdes. Ska jag vara helt ärlig så är väl den största anledningen till den låga prestigen att Nicke var så pass stark som löpare, i normalfallet var han helt enkelt för bra för att slå. Om jag ska gissa så är vår inbördes statistik ungefär 1-25.

 

2. Kristoffer Österlund (Löpning)
Krille är mannen i mitt liv. Så fort jag varit uppe i Umeå och hälsat på tar det två veckor att smälta det faktum att han bor för långt bort för att vi ska kunna hänga med varann varje dag. Jag skryter garanterat mer å hans vägnar än vad han gör själv. Jag tar ett exempel på det här och nu: Kingen har två raka EM-starter i maraton, silver och brons ifrån SM på maran och ett pers på 2.20

 

3. Linus Nilsson (Löpning)
Stillöparen från Enhörna IF som jag haft hur många fina sekundstrider som helst med, framför allt för några år sedan på 3000, 5000 och 10 000 m bana. Pappan Hasse Nilsson, själv gammal storlöpare, har ropat otaliga mellantider och uppmaningar till oss båda om att hjälpas åt med dragjobbet. Visst har vi haft en del vildsinta 64s-varv som avslutning, men det känns som att vi så gott som alltid jobbade mer för varandra än emot varandra.

 

4. Patrik Engström (Löpning)
Gentlemannen och trebarnsfadern som i början av karriären ville ha en autograf ifrån alla som gjorde under 9 minuter på 3000 meter. Några år och muskelbristningar senare gjorde "Sumo" själv 30.28 på milen och 67 på halvmaran. Och det var väl under ett par år där emellan som vi hade våra fighter, när Patrik var lagom bra för mig. Det var alltid leenden från båda håll oavsett vem som hade dragit längsta strået för dagen.

 

5. Anders Fransson (Löpning)
"En franssonsk mil" är per definition ca 11 km, dvs motsatsen till en s.k. Triathlonmil som är ca 9 km. När Frasse sprang testlopp på milen körde han elva km istället för tio för att inte riskera att blåsa upp sin prestation. En mer ödmjuk och vänlig själ får man leta efter och Frasse är knappast den som skulle tracka en om han tryckte till en på tävlingsbanan. Vi har även tränat väldigt bra ihop, inte sällan i trio med Frasses svåger Niklas Österberg, omnämnd ovan.

Tack killar för härliga tider, jag ser fram emot kommande utmaningar!

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln